MIN RESA
”Jag kommer för alltid vara den jag är”.
Jag reste oftast från skolbänken och in i tankarnas drömvärld. Jag satt alltid vid fönstret. Jag var barn, hade annorlunda kläder och lyssnade på gammal musik. ”Amandas favoriter!” retades några. Jag svarade oftast med en axelryckning att jag ändå tyckte att Beatles var världens bästa band. Det spelade ingen roll vad de sa: ”Jag kommer för alltid vara den jag är”.
Jag reste in i tonåren, in i kaos-förälskelser, egenskrivna kärlekslåtar och alltför långa pretentiösa dikter som jag la upp på Sockerdricka.nu. In i den första vågen av inre smärta och förvirring: ”Tänk om jag alltid ska vara ensam?”.
Jag reste in ung-vuxen-världen. Mötte riktig ångest för första gången. Jag kastades ut och in ur stark smärta, började tvivla mer och mer på livet. Tills den där tiden kom, den när jag började be till Gud varje kväll om att hen skulle låta mig dö i sömnen. Varje morgon när jag konstaterade att jag var vid liv kände jag mig övergiven och besviken: ”Inte ens Gud är på min sida”
Jag reste in och ut ur olika terapier, fick diagnoser, fick mediciner. Led av för djupa dalar, för höga toppar. Jag fortsatte skriva dikter om det, skriva låtar om det. Jag var alltid olyckligt förälskad i någon och grät ofta på nätterna, gärna dramatiskt under stjärnorna, helst pampigt, stort och ödesdigert: ”Vem är jag utan min sorg?”
Jag reste genom utbildningar, musikhögskolan, blev lärare och sångpedagog, fortsatte med tårarna men började sakta bena mig igenom varje trauma, varje möjlig barndomshändelse som kanske bidragit till detta. Eller fanns det ens någon koppling? Kanske var allt bara ett genetiskt kaos: ”Tänk om det bara är fel på min hjärna?”
​
Jag reste in i vuxenlivet, gjorde framsteg, hittade alternativa sätt, alternativa kursgårdar, gjorde plötsligt stora brake-troughs, insåg att hjärnan är plastisk, att den faktiskt går att bygga om, att det är svårt men att det går. Började se oändliga möjligheter, grät ut på riktigt, såg smärtan i vitögat, skämtade om det, skrattade mer: ”Tänk om det finns ett alternativt sätt att leva?”
​
”Vågar jag verkligen släppa taget om den jag varit så länge?”
Jag reste in i nuet, in i glädjen. Gav mig själv bra förutsättningar så som sömn, träning, gemenskap, mening. Insåg att det faktiskt är jag som styr över mitt eget liv, för vem skulle det annars vara? Förstod långsamt att det bara är jag som väljer åt mig själv, och jag som kan förändra, men att nyckeln ligger i att verkligen vilja och våga förändras, och därmed till viss grad byta personlighet. ”Vågar jag verkligen släppa taget om den jag varit så länge?”
Jag älskar mitt liv. Varje dag är fan magisk. Jag vet att det är tröttsamt med folk som försöker tvinga på andra att ”tänka positivt”, jävla hets med det där, men det är inte det vi ska göra. Det handlar om att på riktigt välja sitt liv. Hur vill du vara? På riktigt? Och om du väljer att bli en person som ser det magiska och ljusa i allt, var då beredd på att detta går utanför normen. Vill du ändå göra det? Vågar du ändå göra det?
​
Jag har nu berättat om min resa.
​
Hur ser din resa ut?
Som coach är jag närvarande, humoristisk och varm med intentionen att verkligen möta dig där du är på din resa. Välkommen till en sjukt spännande fortsättning på livet!
Amanda
Vad innebär närvaro för dig?
BAKGRUND
Född: 1988
​
Från: Stockholm
​
Jag är utbildad sångpedagog och legitimerad lärare i musik mot gymnasiet och grundskolan åk 1-9. Utbildad på musikhögskolan i Malmö och är idag en erfaren pedagog.
Jag har även en musikalutbildning i bagaget samt högskolestudier i sociologi och socialt arbete. Jag har ägnat många år åt personlig utveckling och är snart färdigutbildad livscoach.
​
Jag ägnar mig också åt mitt eget musicierande och skriver musik regelbundet. Är bra på att improvisera, analysera samt skämta.
​
UTBILDAD LIVSCOACH
LEGITIMERAD GYMNASIE- OCH GRUNDSKOLELÄRARE I MUSIK
SÅNGPEDAGOG OCH MUSIKER